Att våga sörja!

Jag satt idag och pratade med en god vän till mig på telefon och vi pratade om att våga sörja och om hur vi alla sörjer på olika sätt. Vi har båda två förlorat ett var sitt barn, hon förlorade sin son som var född i v 26 och dog en månad efter förlossningen och jag förlorade min son i v 22+4 i samband med förlossningen. Jag födde nämligen min första son som lever idag när min goda vän förlorade sitt första och vi lärde känna varandra på neo och håller fortfarande kontakten. Jag kan säga utan henne och hennes stöd när jag sen förlorade min son under min andra graviditet hade jag nog inte överlevt. Hennes stöd och förståelse och hennes enorma kärlek för mig som vän fick mig att orka mycket mera och fick mig att känna att livet är inte över fast man har förlorat något så kärt.

En del säger och jämför att hennes förlust är mycket värre än mitt. Visst kan jag känna så också eftersom han levde en hel månad innan han somnade in. Jag kan iaf säga enligt min mening, oavsett när man förlorar sitt barn i vilken vecka du än är i så är smärtan detsamma och alla sörjer på olika sätt och hanterar det på olika sätt och inget är fel eller rätt hur man sörjer och känner, det är bara ens känslor som avgörs i den stunden. Mitt barn var planerad och efterlängtad och jag lärde känna honom i min mage för varje spark han gav mig och hur lugn han blev så fort jag sjöng en låt för honom. Jag har faktiskt fått den fråga hur kan du känna så starkt för ditt barn när du inte ens hann lära känna honom?

Jag tror att varenda mamma som har varit gravid vet att man lätt knyter band med sitt ofödda barn och känner sitt barn ganska väl innan barnet ens är fött. Jag visste när han hade sina sov rutiner, när han var vaken, vilken mat  han inte gillade som jag åt, när jag promenerade och sjöng så blev han lugnt och slutade och sparka mig så hårt. Det jag inte kan förstå är hur någon kan vara så okänslig och ställa en sådan fråga när någon har precis förlorat sitt barn? och varför ska jag bli ifrågasatt om hur jag sörjer? Jag kommer alltid sörja mitt förlorade barn oavsett vilken vecka han föddes i han var så efterlängtad och älskad redan från första stunden när jag fick reda på att jag var gravid.

Min son levde in till det sista  och jag födde honom normalt och jag såg hans hjärta slå precis innan han föddes. Jag såg även när sjuksköterskorna sprang ut med honom från sjukhusrummet och hur jag hysteriskt skrek att dom skulle försöka rädda honom. Dom hemska minnen sitter fortfarande kvar och jag gråter än idag över förlusten av min son Jutin som dog 2011. Jag fick hålla i honom efteråt och säga mitt farväl och jag tror än idag att det var viktig process för mig att göra, för att någorlunda kunna gå vidare. För mig är det viktigt att våga sörja och prata om hans död och att skriva av mig ibland om mina känslor. För jag tog det väldigt hårt när han gick bort.

Jag kunde inte sluta gråta, åt inget ville inte prata med någon, stängde ut alla och var arg på allt och alla och det var allas fel för att han gick bort. Jag fick sömn tabletter och lugnande från min läkare för jag kunde verken sova eller vistas bland människor utan att börja hyperventilera och gråta. Min son som fortfarande var liten förstod ingenting varför jag var så ledsen och jag hade dåligt samvete för jag inte räckte till för honom som mamma medans jag sörjde, men mycket av hans hjälp och min familj och vänner så lärde jag leva med min smärta, Justin är inte glömd men jag har lärt mig idag att leva och hantera mitt smärta just för jag vågar sörja min son på mitt sätt och på mina villkor och ingen annans. Jag vågade sörja och jag gick vidare och vågar leva mitt liv fullt ut idag och bakom sorgen kommer glädjen och det var dagen jag födde mitt tredje barn, vår dotter Vanessa.