Efter prematurförlossningen!

Det har gått en tid sen vi fick vårt sista barn Vanessa, alla våra barn är födda Prematur. 2 överlevde och en avled i v.22. Det har varit en väldig intensiv tid och det har varit känslomässigt kaos. Upp och ner gångar som en berg och dalbana, oro, skuldkänslor, gråt, skratt, beslutångest ja allt som man kan tänka sig gå igenom när man står helt maktlös bredvid och ingeting kan göra eller veta om ditt barn ska överleva eller inte. All fokusering har varit på barnet och självklart ska så ska det vara så, det jag ville ta upp idag med er är hur vi föräldrar mår idag efter en prematurförlossning eller rättare sagt hur jag mår efter en prematurfölossning. 

Som sagt det har gått en tiden sen vår sista föddes och oron över våra barn mer eller mindre börja läggas sig och stressen och den intensiva tiden börjar avta. Det är inte förens nu som man äntligen kan stanna till och andas ut och det har gått 1 1/2 år efter den sista. Båda går på dagis nu och jag börjar få lite mer egen tid i ett par timmar och det har fått mig att börja reflektera efter mina prematurförlossningar.

Under vistelsen på sjukhusen fick vi stöd av en psykolog som hjälpte oss igenom tiden på sjukhuset och det kändes bra att det fanns någon där man kunde prata med om sina känslor angående våra barn speciellt eftersom vi hade redan sen tidigare förlorat ett innan. Idag skulle det också ha varit bra om det fanns något slags stöd, det är nu tycker jag som man släpper oron över sina barn och känner efter hur jag egentligen mår. Jag mår hyfsat bra efter förlossningarna men det känns att det har varit en väldigt intensiv tid och man knappt har hunnit andas ut .

För det första fick jag gå igenom en väldigt skrämmande förlossningar och väldigt dramatiska (se under min historia på)   www.prematurmamma.se sen oron över om våra barn skulle överleva eller inte, stressen efter förlossningar, hemsjukvården, alla tester på sjukhuset efter hemkomsten, ja allting och det är inte förens nu som jag kan andas ut och börja känna efter att jag själv lever och kan andas igen. Hur mår jag, hur mår min man? kan vi sluta oroa oss nu? kan vi slappna av och njuta nu som förälder?

Vi har blivit erbjudna att prata med någon på familjecentrum där vi bor som alltid har en psykolog där men för mig känns det inte rätt och dom har inte alla kunskaper kring prematurbarn och kunskaper kring att vara prematurförälder och det gäller även vårdcentraler som jag tidigare har tagit upp i min blogg att det är alldeles för få utbildade personal inom vården som kan någonting om prematur. Det borde läggas mer pengar inom prematurvården för det föds så passa många barn idag som är prematur födda. Jag önskar bara idag som förälder att det fanns någon slags uppföljnings plan  som gäller även för oss som prematurförälder som det finns idag för våra barn.

En uppföljningsplan som har koll på hur vi föräldrar mår efter allting som har hänt ? Hur man efterhand har hanterat den dagliga stressen och oron, hur förlossningen var, hur tiden på sjukhuset var och mycket mycket mera, som sagt var det  en väldigt kaotiskt och känslomässigt tid på sjukhuset och man fokuserar så mycket på barnen som man glömmer bort sig själv och märker inte av det förens man kommit hem och kan lätt andas ut det är oftast då man hinner känna efter hur man egentligen mår. Detta är iaf en önskemål från mig som förälder att det finns någon slags stöd från sjukhuset efter tiden man har kommit hem eller stöd från sin hem kommun som har utbildad personal inom ämnet. Det är i alla fall en önskan.