För snart ett år sedan så förlorade vi vår son Justin, jag var då i v.22+4 och hade gått lite mer än halva graviditeten. Jag minns så väl den dagen det var den 29 nov 2011 och jag stod och bakade lussebullar med min son då mitt vatten gick helt plötsligt. Jag skrek åt min man att han skulle springa och hämta bilen och köra mig till akuten och jag insåg redan då att det skulle vara svårt att rädda vår son.Tårarna bara rann längs mina kinder minns jag och jag skrek av förtvivlan inte nu inte nu.Mina föräldrar kom ner springande till oss och passade våran son medans vi stack iväg snabbt till akuten.Väl inne på akuten konstaterade dom att det inte gick att rädda honom. Dom gjorde ett snabbt ultraljud för att se om det fanns något vatten kvar och det gjorde det inte.Det var då jag såg för sista gången min son hjärta slå. Läkarna bestämde sig snabbt att jag skulle föda honom normalt. Mindre en ett dygn efter den 30 november 2011 så var han född. Jag minns än idag hur sjuksköterskorna sprang in i rummet och snabbt bar honom ut dom ville inte att jag skulle se honom och jag vet inte om han levde när han kom och det lär jag nog aldrig få svar på. Jag hade även svårt att få ut moderkakan så jag blev iväg skickad på en skrapning för att få ut resten. Väl efter operationen så väntade min man och läkaren på mig och dom bar in vår döda son, både jag och min man satt och grät och gtät det var den värsta känslan jag har varit med om och smärtan att förlora honom går inte att beskriva, det ända som höll mig uppe var min son som var hemma och väntade på mig. Vi begravde vår son två dagar innan julafton i bara jag och min mans närvaro samt prästen, vi tog det beslutet för vi tyckte det skulle bli för jobbigt om familj och vänner skulle vara med på begravningen och jag tror vi valde rätt för det var väldigt smärtsamt att se sin son begravas.Så sov gott min son så syns vi sen mamma och pappa och storebror älskar dig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar